Blogg

Ode till YA Fantasy

Jag läser mycket. Kanske inte så mycket som de som har turen att få arbeta med böcker – jag har ju andra grejer jag _måste_ göra – men ändå mycket. Ungefär tre timmar av min dag ägnas åt läsning. Ibland ingen tid alls. Ibland hela dagen. Att läsa är så viktigt för mig. När andra människor vill träffa vänner, se en film eller gå en promenad för att rensa tankarna vill jag inte göra något annat än att läsa. Framförallt läser jag fantasy. För mig är det den riktiga rekreationsläsningen: så långt bort från vår verklighet man kan komma, men fortfarande with all the feels.

När jag gick i gymnasiet hade genren precis börjat öppnas upp för den bredare massan. Twilight hade slagit ner som en bomb i USA och jag var först på bollen på min skola efter att ha fått dem i födelsedagspresent av min moster. Jag hade precis dykt ner i Jane Austen och Brontë-systrarnas underbara värld, så när jag fick Twilight blev jag först sur. UNGDOMSBÖCKER? Jag hade lämnat det bakom mig. Trodde jag. Drar fortfarande på smilbanden när jag minns hur jag orerade om att jag minsann inte läste den typen av böcker.

Grejen med Twilight är att det inte är särskilt bra skriven litteratur. Det är ganska cheesy, lite överdrivet och moralkakigt men alltså … jag älskade det. Älskade att läsa om vampyrer, om varulvar och om Bella som i böckerna är så långt från den platta, efterhängsna person hon blir i filmatiseringen. Jag hade ju läst fantasy tidigare. Vuxit upp med Harry Potter Narnia och His Dark Materials. Älskade det redan innerligt, men tänkte att jag nog gått vidare. Jo, eller hur.

Twilight ses fortfarande ned på i många kretsar. Den jämförs med Fifty Shades of Grey och pekar ut Edward som en obehaglig, kontrollerande och hemsk typ. Och visst, med mänskliga mått mätt (Christian Grey …) är han en vidrig karaktär. Men Twilight är fantasy. Edward är vampyr. Jacob är varulv. Det betyder att även om de ser ut som, låter som och verkar känna som vanliga människor så är de ändå inte det. Territorieinstinkterna kommer på köpet. Kan man inte köpa det och se det för vad det är har man hamnat i fel forum och bör inte heller läsa böckerna. Man är inte dum i huvudet när man är 15 år. Man fattar att ett förhållande med en mänsklig person som beter sig som Edward inte är att befatta sig med. Men Edward … herregud.

Efter att jag läst Twilight gav jag mig på tyngre fantasy. Fantasy för vuxna. The Name of the Wind, A Discovery of Witches, The Farseer Trilogy … fantastisk litteratur jag verkligen uppskattar som just litteratur. Men Young Adult Fantasy … det är den som har all the feels. Där är det OK att bli kär i karaktärer. OK att dras till det som är farligt. OK att objektifiera, hata, älska och vilja vrida nacken av karaktärerna. I YA Fantasy finns känslor. De beskrivs. Långa beskrivningar av muskulösa axlar, violetta ögon och perfekta drag kompletteras av beskrivningar av hur det knyter sig i magen, hur andan slås ur bröstet på en och hur det känns i kroppen när åtrån gör sig påmind. Det KÄNNS. Man behöver inte göra inferenser annat än för att förstärka det som redan står. Man läser sig utmattad: inte för att böckerna är tunga att ta sig genom, behandlar svåra teman eller får ögonen att gå i kors. Nej, man läser sig utmattad för att, som Per Gessle så lökigt sjunger, här kommer alla känslorna på en och samma gång. Man vet att det inte är på riktigt, och därför kan man ge sig hän.

Ibland skrattar människor åt mig för att jag läser ”den typen av litteratur”. Jag som läst litteraturvetenskap. Gillar klassiker. Riktiga historier om det riktiga livet. Men saken är att hur mycket jag försöker kommer de aldrig (med få undantag, Jane Eyre herregud) väcka samma typ av känslor som YA Fantasy gör. Ingen annanstans hittar man ett fandom av så episka mått. Jag kan gå in i ett forum om, säg, Throne of Glass av Sarah J Maas och fangirla sönder. Ingen säger tönt, skrattar åt mig eller säger att men det är ju inte på riktigt. Istället säger de OMG jag vet, jag känner samma sak. Särskilt när (valfri het karaktär) gör X … 

Och då kan jag svara tillbaka: herregud jag vet. All the feels. Låg i fosterställning och hyperventilerade.

Och det är OK.

Årets första trappfika

Något har hänt med mig. Jag har aldrig tidigare varit särskilt brydd om vädret och har aldrig lidit av grått, mörkt, kallt. Men i år … herregud vad tungt det har varit. Det är i kombination med en mängd andra saker som hänt och inte händer (sådana påverkar ju också måendet — glöm inte det!), såklart, men idag när jag vaknade av solen i ögonen blev dagen plötsligt tio gånger bättre.

Nu har jag precis ätit lite lunch och det är dags att koka kaffe. Och på första gången sen någon gång i fjol ska jag lägga ut ett sittunderlag på trappen, ta på mig lusekoftan och de fingerlösa vantarna. Sedan ska jag sitta där i minst en halvtimme och lyssna på talgoxarna, dricka mitt kaffe och bara njuta av känslan av hur min kropp fångar upp solens strålar och omvandlar dem till energi.

När energidepåerna är påfyllda ska jag jobba lite. Man får ju passa på när man har så mycket solenergi att ta vara på …

Utställningar: torrt och förlegat eller fullt av möjligheter?

Som språkkonsult älskar jag texter generellt, men mitt hjärta klappar lite extra för det medium som kallas lättläst. Termen lättläst (och dess betydelse) diskuteras och debatteras ständigt och det finns flertalet motståndare till termen då den dels är oerhört bred och dels skapar konnotationer som inte nödvändigtvis gäller för den enskilde individ som behöver mer lättillgängliga texter. Till den gruppen hör bland annat dyslektiker och i många fall personer med neuropsykiatrisk funktionsvariation. Även inbördes finns stora variationer och en text som passar en individ med exempelvis ADHD behöver inte passa en annan individ med samma diagnos – om de ens behöver lättläst text. Har personen en fysisk funktionsnedsättning, till exempel en syn- eller hörselnedsättning, krävs ytterligare insatser för att texten ska bli så läsbar som möjligt. I utställningar, framförallt i Sverige, är problematiken stor och har man svårigheter att tillgodogöra sig information via text är många museum, konsthallar och utställningsgallerier i Sverige exkluderande.

Måste man läsa?
Vårt samhälle premierar läsförmåga och att ta sig runt i ett Sverige utan goda läskunskaper är svårt och tidskrävande. Därför bör begreppet utvidgas och jag personligen anser att det måste till en statushöjning av andra typer av medier som möjliggör informationstillgodogörande. Ett exempel på det är till exempel uppläsningsfunktion eller instruktionsvideos istället för de klassiska textböckerna. Den stora fördelen med textmediet är att det för en stark läsare går fort – mycket fortare än att se en video eller lyssna på en inspelad version av texten. Det betyder dock inte att det alltid måste stå högst i kurs – och särskilt inte om det skapar problem för den person som försöker tillgodogöra sig textens innehåll. Eller rättare sagt: det borde inte alltid stå högst i kurs.

Vad är viktigast
Det finns flera saker man kan göra för att underlätta för de med läs- och skrivproblematik och hjälpmedlen är lika många som de är varierade. Och för utställningstexter känns möjligheterna oändliga! Viktigast är dock att ha en handlingsplan. Ställ frågan: vad vill vi att de som läser våra texter ska få ut av dem? När det är etablerat blir det betydligt lättare att besvara hur, varför, när och var. Precis som vid alla andra textformat är inte utställningstexter en typ av text. Beroende på vad man vill säga eller skapa med sin utställning måste också texterna anpassas därefter. En text med syftet att undervisa och etablera kunskap är förmodligen inte lika effektiv för att inspirera som en text skriven för just det ändamålet. Och kanske är det inte alls en text utställningen gynnas mest av, utan en applikation eller en inläst berättelse som guidar besökaren runt utställningen. Tänk utanför ramarna och utmana föreställningarna om vad som gör en utställning bra.

Min största tillgång är att jag är introvert

Oavsett vad gemene man må tycka om att sätta etiketter på sig själv är det något vi hela tiden sätter på oss själva – och får satta på oss av andra. Genom grundskolan var jag det eviga studet (plugghäst fast på trelleborgssdialekt) med inslag av nörd och wannabe. Det senare eftersom jag under en period klädde mig uteslutande i svarta kläder och lyssnade på rock, punk och metal med deppiga texter. Jag förstod aldrig varför det gjorde mig till en wannabe, men det gjorde tydligen andra. I gymnasiet var jag ”hon den smarta” eller ”hon som är tillsammans med X”, men också ”den som hjälper dig med dina uppsatser” och teacher’s pet. På universitetet har jag antagit en mer passiv roll. Jag vet inte om det beror på att jag är omringad av så mycket geni eller om det bara beror på att jag blivit äldre och tillplattad av samhällets och närståendes förväntningar, men det är i alla fall så det har blivit.

Idag har jag väldigt få men väldigt nära vänner. Jag föredrar att sitta hemma och läsa eller vara kreativ framför att tillbringa tid med människor i stora grupper. Jag träffar helst vänner över en fika eller ett glas vin på stan än att gå ut och festa (hur har man ett samtal på en klubb?). Mingel gör mig smått panisk, men jag klarar det om jag måste. Jag är definitivt inte osocial och kan utan problem ha långa, djupa samtal med främlingar – men jag initierar dem sällan själv. Jag kan vara social och utåtriktad och älskar att arbeta i ett serviceyrke just eftersom det genererar så många nya möten. I min yrkesroll. När jag slutar mitt pass vill jag inget annat än att gå hem och vila och vara tyst för att stilla sorlet i mitt huvud.

fullsizeoutput_1f1
En långpromenad i Verkeåns naturreservat är ett fantastiskt sätt att tanka energi på

Första gången jag kom i kontakt med begreppet introvert fick jag ett slags aha-känsla. Det är det jag är. Det är därför jag automatiskt sätter mig ensam vid ett bord på lunchen och sällan tar kontakt med främlingar. Men även om att vara introvert är en stor del av den jag är, är det inte det som definierar mig. Precis som alla andra finns det mer under ytan och ett epitet eller en etikett är inte nog för att beskriva någon annan.

I arbetssammanhang och yrkesroller är jag framåt, glad, aktiv och har inga problem med att anta en ledarroll om det är vad som krävs – men jag är också bekväm med att ta en mer utförande roll där jag tilldelas uppgifter och utför dem enligt satt standard. Jag är dålig på kallprat men duktig på att fånga upp detaljer och nyanser och att sätta in dem i ett större perspektiv och sammanhang. Jag är en vass analytiker på grund av att jag är observant. Jag har inte en bubblig personlighet men har nära till skratt och tror stenhårt på att man i alla situationer måste hitta något positivt för att orka ta sig an det jobbiga.

Egentligen är jag precis som nästan alla andra med undantaget att jag inte hämtar energi från andra människor utan från min egen ensamhet. Jag ser det inte som ett problem utan som en tillgång. Det är ju en tillgång för mig. Tystnad och ensamhet vidgar min kreativa sida och är min form av återhämtning. De som gör på andra sätt är det ju definitivt inget fel på – de fungerar bara inte på samma sätt som jag. Och det är OK. Det är fantastiskt, till och med, för samhället – och verksamheter – behöver alla typer av människor.

Det viktiga är bara att man känner sig själv så att man vet vad man kan bidra med – och när.

Steget ut i verkligheten

Det här är min sista termin som student. Sedan ska jag ut i arbetslivet och arbeta, är det tänkt. Jag längtar så! Men ser också på det med skräckblandad förtjusning. Vad vill jag göra? Var kommer jag hamna? Kommer jag trivas? Kommer mina kollegor att trivas med mig? Hur kommer mina arbetsuppgifter att se ut? Jag har så många möjligheter att tanken ibland svindlar.

Den här bloggen kommer jag inte använda till att berätta för dig som läsare hur jag tänker inför min arbetssituation. Inte särskilt mycket i alla fall. Istället kommer den fungera som en slags samlingspunkt för sådant jag tycker är intressant, viktigt eller roligt. Dialektala uttryck är en sådan grej. Ordpsråk. Min pappa var en ordspråksspruta av rang och alla konstiga uttryck är nog hans främsta eftermäle. Men också musik, historia, arkeologi, litteratur, djur och natur och såklart lite mat däremellan. Alla dessa ting är ju trots allt delvis det som gör mig till … mig, och jag ser varje del som högst relevant även i mitt arbetsliv.

Jag antar att det jag försöker säga är att den här bloggen ska fungera som ett komplement till tjejen bakom prestationerna. Jag slår så att säga två flugor i en smäll.

Välkommen!