Recension: Mistborn #1 av Brandon Sanderson

Mitt betyg: 3/5 stjärnor

Häromveckan gav jag mig på första delen i en fantasytrilogi av en väldigt populär fantasyförfattare, nämligen Mistborn av Brandon Sanderson. Den har lite olika titlar (min heter Mistborn), bland annat The Final Empire, och har fått en väldigt hög rating på goodreads: i nuläget 4,42 (hela trilogin har en rating på 4,52)– att jämföra med Game of Thrones #1 som har en rating på 4,44 och The Name of the Wind som har 4,55. Max är 5, och med tanke på att böcker med så hög rating generellt är superba litterära verk hade jag egentligen inga reservationer – och ganska höga förväntningar. Kanske var det det som ställde till för mig?

Jag gillade nämligen inte Mistborn alls och gav den en svag trea. Jag kommer absolut läsa ut trilogin – storyn är det egentligen inget fel på och jag vill ju se vad the fuss is all about – men vill ändå ta upp de aspekter jag fann problematiska. OK? Då kör vi. Har du redan läst boken kan du hoppa till sjunde stycket.

Mistborn utspelar sig i en del av världen Scadrial som kallas för The Final Empire (Det sista riket på svenska) – ett rike med aristokratiskt styre där Lord Ruler (Överstehärskaren) sitter på toppen. Landet är kargt: aska faller från himlen och de växter som finns är bruna – inte gröna. Seriens protagonist heter Vin och när boken börjar är hon en skaa (att likna vid statare, även om de benämns som slavar i serien) som lever i rännstenen i huvudstaden. Hennes mamma är död, hennes pappa en rik aristokrat hon aldrig träffat och hennes ende bror, Reen, har nyligen lämnat henne. Hon är en del av en tjuvbrigad och uppskattas där för att hon har vissa krafter som tillåter henne att lugna och ändra sinnesstämningen hos de tjuvarna bedriver handel med.

Parallellt med Vins historia får vi också följa Master Kelsier: en stark allomantiker och så kallad dimfödd (allomanti är namnet på den magi som utövas: en allomantiker bränner olika metaller (tio) och varje metall har varsin funktion). Som dimfödd är han, till skillnad från dimningarna, stark nog att kunna bränna samtliga metaller. Dimfödda är ovanliga medan dimningar är betydligt vanligare. Förmågan till allomanti kommer alltid från adeln, så alla skaa med förmågor har en aristokrat någonstans i sin blodslinje. Master Kelsiers quest är att störta tyrannin i Det sista riket, och till sin hjälp har han andra skaa-dimningar.

Det dröjer inte länge förrän Vin och Kelsiers vägar möts och slutligen lyckas Kelsier övertala Vin att kämpa med honom. Vin är nämligen också dimfödd – hon har inte vetat om sina krafters fulla potential – och en stark sådan. Tillsammans börjar de infiltrera aristokratin för att få den att rasera inifrån. Just störtningen av Det sista riket är bokens primära handling.

Mistborn har absolut sina starka sidor. Både värld och magi känns trovärdigt och väl beskrivet och är en utmärkt spelgrund för en fantasyroman. Karaktärerna känns också – med undantag som jag återkommer till – mycket trovärdiga. Mina favoriter är Vins blivande ”butler” Sazed, Inkvisitorerna (som utför Överstehärskarens önskemål) och Master Kelsier. Generellt är birollerna starkare än huvudrollerna och det tappar romanen mycket på.

De senaste åren har jag framförallt läst litteratur skriven av kvinnor. Jag dras till starka karaktärsporträtt där man har tillgång till i princip hela känslospektrat hos huvudkaraktärerna, och det finns inte riktigt i Mistborn. Huvudkaraktären Vin är till en början riktigt badass och känns otroligt lovande, men ganska snart bleknar hon och går från att vara en tuff rännstensunge till att bete sig som en ambivalent tonåring som litar på alla och blir kär i en aristokrat. Det är absolut inga problem i sig – vi har till exempel Trudi Canavans MÄSTERLIGA (seriöst, läs) trilogi Black Magician Trilogy vars karaktärskarikatyrer till stor del påminner om dem i Mistborn – men i Mistborn funkar det inte eftersom skiftningen sker så fort och utan uppenbar anledning. Vin drar slutsatser baserat på några böcker hennes aristokratiske kärlek läser och på det han säger. Hon gör en bottom up-analys, kan man säga: den här personen verkar god så då måste de andra också vara det, istället för en top down-analys där hon istället tittat på aristokratin och vad den står för och dömt medlemmarna utifrån den. Att hon inte gör det är anmärkningsvärt med tanke på sin bakgrund som rännstensunge och skaa.

Vin framställs alltså först som en stark, kvinnlig karaktär med ordentligt med skinn på näsan men som, så fort en ung vacker man tittar på henne, snart övergår till att försvara det hon lärt sig hata och misstro hela sitt liv. Jag säger inte att det inte kan hända och utföras väl *host ACOMAF *host*, men i Mistborn är förloppet allt annat än trovärdigt. Och det är synd. Jag tycker väldigt mycket om bokens placering och storyline, men det fallerar tyvärr med svaga karaktärer. En huvudkaraktär behöver inte, ska inte, vara perfekt men jag måste kunna känna någon connection för att det ska fungera. Det gör jag inte här. Alls.

Rent språkligt tycker jag också att boken har mycket att hämta, framförallt vad gäller dialogen. Beskrivningar och brödtext känns generellt väl utförda och skapar en mycket god bild av omgivningarna och allomantin. Dialogen känns ofta juvenil och hade förmodligen tjänat på en ordentlig genomarbetning. Dialogen har nämligen det där jobbiga problemet att låta skriftspråklig trots att det är talspråk, om ni förstår? Med det menar jag att ordvalen – både i den engelska originalutgåvan och den svenska översättningen –är extremt skriftspråkliga trots att man som läsare förväntar sig en ledigare, mer talspråklig ton. Det är mycket with regards to och avseende rent ordmässigt och jag tror inte att två skaa pratar så. Känslan av att det skaver någonstans förstärks också i att Sanderson skriver känslor snarare än väver in dem semantiskt. Istället för att skriva ”Fattar du inte?” skriver han ”Jag blir frustrerad när du inte förstår” och det förtar extremt mycket av läsglädjen för mig. Kanske bara jag som nitpickar, men det stör mig och det tog väldigt lång tid innan jag insåg varför.

Det är alltså inte handling, miljö och trovärdighet som stör mig med Mistborn, utan karaktärerna och hur de presenteras i dialog. Det här är saker som går att fixa till och jag tycker det är synd att den inte känns mer genomarbetad: det hade nämligen stärkt trovärdigheten. 

Jag hade kunnat skriva en companion to Mistborn, men jag tänker sluta här och bjuder in er till diskussion. Håller ni med mig? Är ni oense med mig? Vill ni läsa boken? Jag tycker absolut inte att min negativa recension ska stoppa er från att läsa – oddsen säger ju att ni kommer tycka väldigt mycket om den – men jag vill att ni ska vara lite uppmärksamma på det jag tagit upp här. Då kan vi diskutera och det är ju alltid kul!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s